Tacksamhet.
Ett stort ord med en ännu större innebörd. 

Det börjar som bekant lacka mot jul, dock har julstöket kommit lite i skymundan under den senaste veckan, då dottern blev inlagd på sjukhus pga att hon hade konstaterad RS 😱

 

Det började som en väldigt jobbig slemhosta, som därefter övergick i både feber och minskad mat- och dryckeslust (läs: i princip noll). Och under en vecka åkte vi in till akutmottagningen 4(!) gånger. Då vi inte verkade att tas på allvar 🤬 Vilket gjorde den här mamman riktigt förbannad! 

Utan att gå in på några närmare detaljer, pga. att det är alldeles för jobbigt känslomässigt, så blev hon tillslut inlagd mellan söndag natt och tisdag eftermiddag.

Nu mår hon tack och lov så mycket bättre ❤️
Men den senaste veckan, och allt som hänt har satt spår hos både mig och dotterns pappa. Den var fruktansvärd.

 

Men för att återgå till början av inlägget, så känner jag en tacksamhet över att vara hemma hela familjen igen. En lugn lördagkväll tillsammans 🙏

 
En tacksamhet när dottern tidigare idag protesterade över något som jag inte minns nu. För en vecka sedan orkade hon knappt inte ens äta, än mindre protestera över något.

En tacksamhet då hon frågade mig om hon fick ta godis tidigare idag, jag som försökte locka med vad som helst för henne att äta och framförallt dricka för en vecka sedan.

 

En tacksamhet då hon vill leka och framförallt busa med oss, för en vecka sedan rörde hon knappt en min, då hon inte orkade 💔

 

Ja som sagt, det börjar lacka mot jul. Och denna jul tänker jag varken julstressa, då julen blir precis lika bra och harmonisk som vi tänker och tillåter den att vara, och det viktiga är att vi är tillsammans. Än mindre tänker jag lägga ned en förmögenhet (okej, det kanske var att ta i) på julklappar. Hon får några stycken julklappar av oss såklart, för att därefter lägger jag resten av slantarna på upplevelser tillsammans istället.

Att skapa minnen tillsammans att glädjas åt, torde nog slå högst ändå, eller vad tror ni?