Mångsysslaren Clara Lidström (www.underbaraclaras.se) skrev ett så bra inlägg på Instagram häromveckan.

Der väckte en del tankar hos mig, och var liksom början till det här inlägget. Ett inlägg som jag faktiskt har tänkt att skriva flera gånger, men som inte har blivit av, av olika anledningar.

Typiskt, nu kan jag inte hitta inlägget som hon skrev 🤔 hade tänkt att länka till det, men hur som, det var såå läsvärt! (Precis som många andra av hennes inlägg även är!)

 

Som ni säkert vet flyttade vi ju hit där vi bor nu från Stockholmsområdet år 2014.

 

 

Att bo på landsbygden är ingen "ny" tanke hos mig, det är snarare en dröm som jag har haft ända sedan jag var tonåring och började att tänka på hur jag själv ville bo "när jag blir stor". 

Mina föräldrar har en sommarstuga på en ö i stockholms skärgård, som min Pappa rår om sedan 2009 då Mamma gick bort.

Där har jag spenderat i princip varenda sommar, nästan varje helg samt nästan alla skollov så länge jag kan minnas. Drygt 1 månad gammal var jag när jag var där för allra första gången.

Och vad vill jag ha sagt med det undrar ni kanske nu? Jo för genom alla dessa år som vi har varit där ute på ön, så minns jag fortfarande känslan hur det kändes att komma dit på fredagskvällen, till huset som var en aning kallt, och pappa som satte igång med att göra upp en brasa i öppna spisen på en gång. Jag och mamma som packade upp den medhavda maten. Ibland satt vi och åt middag med jackor på, då det ännu inte hade hunnit bli riktigt varmt.

Att titta in i eldens värmande sken, och lyssna till knastret tillsammans. Att sitta framför elden och grilla korv som vi gjorde ibland till min stora glädje. För att efter ett tag gå och lägga sig, och tänka att det finns inte någon annanstans i hela världen, förutom här som jag vill vara just nu.

Att somna till sprakandet från elden, och ljudet av tv:n och mamma- och pappas prat, det andades trygghet på något vis.

Jag minns att jag som liten brukade ligga och räkna brädorna i taket ibland innan jag skulle somna.

Och jag minns så väl att jag under min uppväxt flertalet gånger tänkte: "lyllos dem som får bo såhär året runt. Som aldrig behöver känna den där söndagsångesten komma krypandes, för att vi snart måste bege oss hemåt igen".

Att packa ned pinalerna som ska med hem igen, städa stugan, plocka med sig en del mat hem igen, stänga av vattnet, bomma och låsa.

 

Jag ville ju ha det så hela tiden. Varje dag. Året runt. Jag ville aldrig behöva packa ned pinalerna som skulle med hem igen, för jag ville redan vara hemma. Hemma på landet.

 

Men om man då som nu, när vi bor på landet, när man har allt det underbara med det hela tiden, uppskattar man det då på samma sätt? Som när man bara hade det ett tag åt gången?

Underbart är kort brukar man ju säga, och det ligger kanske något i det.

 

Jag kommer då och då, ganska ofta faktiskt, på mig själv med att tänka att jag är så tacksam över att få bo såhär som vi gör nu.

Som tidigare i livet bara var en dröm. 
När jag blickar ut genom fönstret så ser jag inte stad, en massa människor och bilar, utan jag ser åker, skog, gräs, grusväg. 
Här är natthimlen svart och stjärnorna lyser i mörkret.

Här är det tyst, så tyst, då jag öppnar dörren om kvällen och andas in den friska, något kyliga luften. 
Här flyger det fåglar runt huset ibland, och det växer skägglav på gärdesgårdspinnarna.

Här i skogarna har det skymtats på jakt-kamera både björn, lo och varg till min skräckblandade förtjusning 😮

Här över hustaket passerar flyttfåglarna på väg söderut, i den karaktäristiska V-formationen.

 

Jag minns vistelserna i sommarstugan så väl, och de måtte ha varit starten för mig i min landsbygdskärlek, och jag bär de minnena av det som var så självklart under uppväxten nära hjärtat, och det känns fint att tänka att när jag än känner för det så kan jag plocka fram det ur minnet igen.

 

 Och nu får min egen lilla skrutta växa upp på landet. Något som för henne kommer att kännas lika självklart som vistelserna i sommarstugan kändes för mig.