Ikväll efter att vi hade ätit middag tog jag bilen in på en liten skogsväg. Gick ur och bara njöt av tystnaden och stillheten. Jag hade inget speciellt mål, utan det kändes bara skönt att vara själv en stund. Behövligt.

 

Medan jag gick en sväng i skogen och plockade lite lingon och blåbär (som dock såg en aning övermogna ut 🙈, smaken var det dock inget större fel på 😁) så kom jag att tänka på att trots att jag inte såg någon annan människa så kände jag mig långt ifrån ensam. En och en annan fågel kvittrade och höll mig sällskap, precis som myggen 😅 haha. Nä men ärligt talat så känner jag mig sällan helt ensam när jag vistas i skogen, eller ja missförstå mig rätt- jag känner mig mer ensam de få gånger som jag är själv hemma. Antar att jag känner så är för att det är ju en sorts vald ensamhet när jag vistas i skogen, samt och framförallt så är ju skogen full av liv. Alla de tusen och åter tusen insekter, fåglar, både större och mindre djur av alla de slag, alla växter och träd, ja alltihop helt enkelt. Precis som det ska vara ❤ Alla behövs, på ett eller annat sätt. Precis som vi människor.

 

Vilken sagolik tur att vi har våran "allemansrätt". Att bara kunna gå ut i skog och mark, så länge man inte stör eller förstör.

 

Hur känner ni inför ordet ensam och ensamhet? Är det något ni uppskattar, eller vill helst slippa ifrån?