Dikt - Försommar
Likt den allra första,
Nyvakna tussilagon.
Som försiktigt kikar fram,
Mellan snöflingor och vintertrötta löv.
Till den allra ljuvaste förgätmigej.
Där befinner jag mig.
Från en vinterdvala,
Så lång.
Till en spirande sommar,
Så kort.
Du spirande sommar,
Du som får mig att vilja vara ute hela natten för att inte missa en endaste sekund av allt det vackra.
Vill insupa den sommarljumna luften,
Doften av ett stilla sommarregn.
Det oändliga surrandet från trädgårdens små hjälpare.
Du spirande sommar, dig vill jag spara i den vackraste av askar,
och plocka fram under de oändligt mörka och långa vintermånaderna.
Som för att förnimma mig om att allt det vackra,
kommer igen.
~
